反省

imorgon kommer jag att vakna tidigt för att förbereda mig. Att putsa mig själv från
topp till tå, låta hårinpackningen stanna kvar tills halvtimmen redan passerat.
Min klänning i svart spets som väntat på mig i två veckor, till klackarna ifrån Hope.
Mitt i allting har ett långt år i sig nästintill kommit till sitt slut.

skall man sammanställa året 2013 i sig... är det året som varit främst i det mesta.
Det mest utmanande, det mest bittra, mest ärrande... men samtidigt det mest
givande året av dem alla. Faktiskt. Det finns ganska så många människor som sagt
till mig att "det bästa skulle ha varit ifall du inte alls åkte till Japan", samtidigt
som jag inte håller med. Hur udda det än må låta enligt vissa, så ångrar jag mig inte.
Inte i det minsta. Eftersom att utan det här årets gång, skulle jag inte ha varit den
människa som jag är idag. Under året har jag växt mer som människa än vad jag
gjort under vilket trippelår som helst. Man kan inte allt. Man vet inte allt heller för
den delen. Utan man känner sig fram med fingertopparna, möter hinder likaså dörrar.

jag blev kär, milalängder längre än att bli blott förälskad. En människa fick mig att
le mitt fullkomligt genuina leende utan virvlande tankar, fyllde på mina kunskaper
angående Kina kanske 150 gånger mer än vad de rymde i fjol. Jag lärde mig konsten
att lita på min magkänsla och dessutom följa den, någonting som alltid varit ett enda
mission impossible förr. Blev kapabel till att vara trotsig på riktigt och ryta emot då
jag tyckte att någon trampade på min tröskel. Genomgick vissa erfarenheter vilka både
var för tidiga och tärande för själen, men vilka jag ändå kommer hålla om i min famn
livet ut. Det känns som om det här året är det under vilket jag lärde känna exakt
vem jag själv är. Och tycka om mitt jag.

att inte kunna sova väl, att drömma mardrömmar. Att känna ångest kring maten
och mitt i allting vara ängslig igen. Det är endast detaljer, enskilda komponenter
och inte allt. Tänker inte låta dem besegra mig, hur mycket de än kan tyckas lamslå
mig. Allting tar sin tid och det handlar om att unna sig den. Det är man värd.

「いまを生きる」

'now on this class you can either call me Mr Keating,
or if you're slightly more daring, "o Captain my Captain"'

en film mitt hjärta slår sig varmt för.

振り

trodde att symptomen av min PTSD dämpats ned en aning sedan essäerna lämnats in.
Var fullt övertygad om det. Men nej, det handlar endast om att det kommit sådana av
andra slags varianter vilka inte visat sig förr. De flyter upp till ytan. Kommer och går.

att vara omringad av tyska framtida släktingar underströk den biten. Jag kunde känna av
hur pass stressnivån steg inombords då en del av dem inte kunde engelska, och vardera
tyskt ord som jag uttryckte i nittio procent av fallen följdes av någon japansk fortsättning.
"Wasserでいい", till 「えっとう．．．」 då jag skulle betala för mina chokladtäckta mandlar
i en chokladaffär nere i Hamburg. I slutändan blev det att jag så mycket som jag endast
kunde undvek att sitta eller stå bredvid styvfadern till min brors tyska fästmö. Jag greps
av panik inombords. Ville inte göra något fel, inte ett enda misstag under några som helst
omständigheter. Satt och log mitt bredaste leende och deltog i alla engelska
konversationer som tog plats över bordet. Då klockan närmat sig niotiden under
kvällen blickade min mamma mot mitt håll.

"... Victoria, håller du på att somna ihop där borta?",

följt av att jag skakade nätt på mitt huvud och svarade att det inte var någon som
helst fara. Lite omställningar bara, och ingenting mer.

det var först efter att jag kommit hem till Norden igen som en sak tändes upp och
stod klart tydligt inuti mitt huvud. Det var ännu ett symptom, ännu en reaktion som min
kropp stött ifrån sig, likt vad det stod på vårdguidens hemsida om "att man försöker
undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar
sig ifrån familj, vänner och arbetskamrater". Visste exakt vad detta hela dilemma
påminde mig om. Kunde se tillbaka och betrakta på mitt dåtida jag som alltid satt där
på helspänn och tänkte igenom, djupt och noggrant, för att inte göra någonting fel, eller
yttra någonting som antingen kunde verka udda, ifrågasättande, oklart eller låta
det minsta misstänksamt i hans öron Ögonen i min nacke. Det ständigt aktiva läget
inombords likt en med knapp påsatt lampa. Snart kommer det att komma. Ett slag.
Ett timlångt förhör utan några som helst grunder, vilket jag aldrig kan ta mig ur
fastän det faktiskt inte legat någon som helst baktanke bakom ordet. Någonting
som helst vilket får mig att uppleva en djup kluvenhet. Detta att falla ned i. Vill inte.

tingen blossar upp inombords vare sig jag vill det eller inte. Men det är endast att bara
ta och tugga i det bittra äpplet tills dess bitterhet inte längre tycks vara så laddat längre.
Nu är det lov. Nu finns det tid till att göra exakt vad jag vill, och så skall det bli.
Sex böcker ligger på kö. Den vackra engelska kokboken på 345 sidor skall gås igenom.
Den där hittills ogenomförbara flätfrisyren skall inom kort tämjas.

om någonting, så finns det knappt något som jag finner mer fullfyllande än ledigheten
innan ännu en resa, eftersom att allting då tycks bära på en särskild innebörd. Man
vässar sig själv. Finar till alla kanter. Inför mina studier borta i Tokyo handlade det om
att äta bär och det grovaste av allt grovt tills min mage fick nog och att leta omönstrade
plagg. Nu kommer det att handla om att trycka in nederländska fraser, vilket om man
följder det bokstavliga, förmodligen kommer kräva lite mer disciplin. I andra ord,
utmaningar då de är som allra bäst. Det är väl därför som jag uppskattar en sådan
ledighet så mycket; den ger en utrymmet till de ting som det inte funnits utrymme
till både före och efter. Ett luftrum.

det enda som återstår är en vokabulärtenta. Sedan drar det ned åt gamla Amsterdam.
Boendet är bokat sedan ett par kvällar. Flygresan i slutet av januari står på tur.
Sedan väntar det en ihopsatt att-göra-lista, samt tjugotals kaffebarer att notera ned.
Skall börja skriva igen, utforska obekanta recept som det bara går. Skall finna tillbaka.

歪み

åter igen dessa avvikanden. Ofta vill jag verkligen skriva, samtidigt som det alltid tycks
komma någonting som helst i vägen. En rädsla för att vara det minsta negativ.
Utmattning då jag min sömn alltid tycks lyckas med att hålla sig undan ifrån den
djupa nivån. En brist på kraft vilken får min hand att vika på sig efter femton
nedskrivna ord. Rader utav texter som helt enkelt inte vill fastna i huvudets förråd.

ändå syns det inte alltför mycket på min utsida då det endast handlar om att vara
medveten om att le. Samtala som alltid tillsammans med de i min universitetsklass
då vi skrattar i samma takt. Hålla pli på hållningen. Jag kan det. Erfarenheten som
en lite alltför smal flicka under mina yngre år har gjort mig till en expert i
kamouflage. Ingen kan se, ingen kan lägga märke till det. Ingen kan lägga
märke till sprickorna så länge som man spacklar över dem ordentligt.

efter ett samtal som handlat om en del av det under min tid i Japan, slutade jag upp
med att ligga hopkurad i min säng under hela kvällen med endast julstjärnan i fönstret
lysandes. Mitt huvud höll på att spricka, och det högg som om knivaggar i min magmun.
Vred jag det minsta på mig, var jag övertygad om att jag skulle spy. Min kropp tycktes
skrika och i allting hade jag haft mitt introduktionssamtal med vad man kallar för migrän.
Tingen kommer, ett efter ett annat som om på led. Och.

det spelar ingen roll att jag inte kan sova, ingen som helst roll att min kropp upplevs
som sliten... de finns fortsatt där, och med en och samma styrka. Hur lång tid det
än passerat mig förbi. Känslorna. Alla dessa emotionella punkter på insidan av mig.
Vill se honom. Vill att han skall se på mig. Saknar hans berörelse, lukten av hans
kropp som alltid fanns där då jag lutade mitt huvud emot den andra axeln. Den som jag
inte kunde få nog av. Känslan då jag satte mina fingrar emellan hans två skulderblad.
Det är som om mina sinnen driver med mig, lurar in mig i hörnor. En efter en till.
Ibland ser jag det framför mig då jag sluter mina ögon. Att han mitt i allting, en dag
skulle stå där ute på gatan. Att han skulle stå utanför porten då jag passerat den.