復帰

för den första gången i mitt liv har jag verkligen lärt mig att uppskatta sommaren,
och inte endast betraktat den som ett enda vakuum. Ingen upplevelse av att vara
understimulerad eller uttråkad, utan endast lugn och ro. Känner verkligen att jag
äntligen endast kan vara, som om ting inte håller tillbaka mig på samma sätt som
innan. Kan lägga mig på soffan och läsa en bok under nästintill en hel utan att
tankar drar tag i min krage... vilket är rentav himmelskt.

det är samtidigt så annorlunda från i fjol. Han fanns ju alltid närvarande i min mobil,
väntades på mina meddelanden utan ett enda uns med tålamod, gav mig ett
dåligt samvete eftersom att jag inte kunde ge respons på momentet; ting var redan
tunga som de var. Allt mitt i mellan blockerande konton och ett hjärta alldeles
sönderslitet längs med alla dessa moraldilemman. Det var inte lov; det var att bli
lämnad till sig själv och sina egna tankar, som ett hjälplöst barn i skogsmörkret.

en till orsak till varför jag känner mig så befriad i nuläget är också det att en
önskan jag burit på inombords i nästintill tio år äntligen tycks bli sann; i höst blir
jag en tvättäkta Lundastudent. Jag skall dit, till slut. Det händer. Det händer faktiskt...
och åter igen strömmar dessa diverse känslor igenom mina ådror. Extas. Eufori.
Omtumlande nyanser. Den där innersta sorgen jag bar på inombords momentet
han och jag en dag beslutat oss för att flytta till Peking tillsammans och mina
djupt rotade drömmar om studier i södra Sverige därmed inte skulle bli verklighet.
Jag skulle inte längre kunna resa runt i Europa och spatsera där, skulle trots allt i
slutändan inte bli en universitetsstudent med ett praktfullt examensbevis i sina
händer. Stolt över det jag i slutändan uträttat i mitt liv. Skulle bli en hemmafru,
utan tillåtelsen till arbete utanför hemmet...

... så det känns allt lite underligt. Som om ting är svåra att greppa taget om.
Jag slet mig själv från hans händer med mina egna handlingar, och mitt i allt
tycks ett fragment efter ett annat falla på plats; det landar. Jag drömde om att
få se Europa, Nederländerna med mina ögon, och mitt i allting blir jag vald
som utbytesstudent nere i Amsterdam. Blir antagen till Lunds universitet inom
det område jag velat studera mer. Och det... är en obeskrivligt uppfyllande känsla,
detta att bit för bit kunna greppa tag om äpplena jag sörjt och varit övertygad
inte längre fanns till inom mitt räckhåll. Det känns nästan som om allt detta
lappar samman de fortsatt intakta partierna och att jag själv blir vattentät igen.

samtidigt... som det känns som om jag i och med detta kan ge igen. Jag slog aldrig
ett enda slag tillbaka på hans kind, sjönk aldrig lika lågt som honom, utan höll
alltid ihop. Och nu kan jag göra det på mitt eget vis. Han var oftast inte offensiv
på det direkta sättet, utan i dess plats rundade han hörnet och var passiv med sina
attacker. Sådde frön vilka kom till att spira och bli dåliga samveten inuti mitt
bakhuvud. Var manipulativ. Lyckades alltid vrida och vända på omständigheterna
och få det att se ut som om han var offret. Det var synd om honom, inte mig...
vilket är så otroligt klenmodigt då jag väl tänker på det. Akten av en ynkrygg.
Tänker aldrig någonsin bli en sådan låg varelse... utan i stället gå med en rak rygg.
Vägrar se mig själv som ett offer. Tänker aldrig någonsin vara det heller. Inte
i hans ögon, inte i någon annan individs heller. Utan istället tänker jag från och
med nu alltid vara sann med mig själv och vara den jag är, den jag vill vara.
Jag tänker ha en tät lugg. Jag tänker inte ha på mig mer smink än vad jag känner
för att bära. Jag tänker le åt alla människor och betrakta dem som mina jämlikar,
eftersom att det är den jag är. Vare sig han vill det eller inte. Jag är inte en
osjälvständig stackare som behöver någon som tar mina egna beslut åt mig.
Visst, en del av mitt inre må älska honom fortfarande, en annan tycka synd.
Något annat parti vara fulländat förbannat på hans tidigare ageranden...
men jag klarar mig på egen hand. Det är mitt sätt att ge igen, att leva mitt
liv utan att tänka på honom vardera dag.

jag är inte en ägodel. 
jag är inte en osjälvständig varelse som behöver tyglas.
jag är inte ett offer.
jag är mig själv, och jag duger väl.